Bortom Fake – att hantera polariteter i produkt- och förändringsarbete

Har du märkt hur ofta diskussioner kring produktutveckling, agilt arbete och förändringsledning snabbt blir svartvita? Som om det alltid handlar om att välja sida:

• Struktur eller frihet

• Planering eller lärande

• Process eller människa

Och hur ofta den sortens motsatspar snarare förstärker problemet än hjälper oss nå framåt?

Vi ser det i klassiska begrepp som "fake agile", och nu senast i diskussionerna om "fake product". De beskriver två olika uttryck för samma mekanism: att fastna i sitt eget perspektiv och försöka försvara det genom att antingen måla upp en motsats, eller gömma sig bakom något nytt.

Två sidor av samma mynt

"Fake agile" har ofta kritiserats för att man kastade sig över det agila manifestets vänstersida – individer, samarbete, anpassning – men utan att hantera någon av de verkliga spänningarna. Samtidigt förkastade man struktur, dokumentation, planering.

"Fake product" rör sig ofta i motsatta riktningen, tydliga processer och dokumentation, planering, och för att maskera byter man etiketter på etablerade styrmodeller och kallar det "product discovery", "value stream" eller "innovation sprint" – men gör i grunden samma sak som innan.

I båda fallen använder man metoder för att få fortsätta på sin egen väg. Men det verkliga problemet är inte att använda det ena eller andra, struktur eller anpassning – det är när man inte är ärlig med vad man gör, eller varför.

Och det är därför jag ibland reagerar på artiklar eller inlägg som sätter upp motsatser som:

“När människor mår bra och utvecklas, fungerar också systemet – inte tvärtom.”

eller

“Folk kommer och går – det är strukturen som får vardagen att fungera.”

Jag förstår vad man vill säga, men för mig riskerar det att skapa just det narrativ man borde försöka komma ifrån: att det ena är fel, det andra rätt. Istället behöver vi bli bättre på att hålla två perspektiv levande samtidigt.

Polariteter istället för motsatser

Många av de här motsättningarna är inte sådant vi kan eller bör välja bort. De är polariteter. Det vill säga spänningar mellan två nödvändiga perspektiv:

• Struktur och anpassningsförmåga

• Stabilitet och förändring

• Plan och flexibilitet

Ingen sida är i sig rätt eller fel. Försöker vi bara leva i en av dem, så får vi på sikt problem. Först när vi börjar se det som en spänning att hantera, snarare än ett problem att lösa, kan vi bygga något hållbart.

Att navigera snarare än att vinna

Jag förstår att man ibland behöver vara tydlig. Jag delar också uppfattningen att det ofta finns bättre och sämre val att göra. Men vad som är bättre beror på sammanhang. Och för mig är det just där professionalismen sitter: förmågan att se när struktur behövs och när frihet krävs – och att kunna växla mellan dem med omdöme.

Detta är inte ett ställningstagande för mitten, utan ett ställningstagande för komplexitet. För när vi slutar försöka vinna diskussionen, och i stället fokuserar på att navigera polariteten, då börjar något röra sig på riktigt.

Vad bygger vi på?

Om vi vill ta oss förbi fake-beteenden – oavsett vad de kallas – behöver vi inte nya modeller, utan ett mer medvetet förhållningssätt till motsättningar. Det handlar inte om att ersätta ett fältrop med ett annat, utan om att träna oss i att hålla fler perspektiv levande samtidigt.

Vi bygger bäst när vi både har tydlig struktur och genuin nyfikenhet. När vi planerar för att kunna anpassa oss. Och när vi vågar prata om våra val med ärlighet istället för att måla in oss i ett hörn.

Det är då vi får verklig förflyttning. För det är väl det vi vill ha?